Två veckor har hon hunnit bli redan. Mitt älskade lilla pyre.
Två veckor bara flög förbi utan att jag ens hunnit tänka ordet blogg.
Klockan två på natten för två veckor sen gick vattnet.
Värkarna satte igång nästan direkt efter det och höll mig sen vaken resten av natten.
När gubben vaknade vid femtiden på morgonen och frågade om det var bebis på gång
så var det ca 3-4 minuter mellan värkarna och jag började tycka det var dags att åka in
snart. Trodde jag ja. Gubben hann inte mer än fråga innan värkarna istället började
komma allt mer sällan. 5 minuter mellan. 10 minuter. 15. 20. Sen inga värkar alls.
Så jag gick och la mig.
Nångång vid tiotiden på förmiddagen satte värkarna igång igen och blev efterhand starkare
och starkare. Medan jag väntade på att de skulle börja komma oftare och bli regelbundna
tog vi små promenader kring våra kvarter, handlade lunch och såg en Bondfilm.
Pierce Brosnan om ni undrar. Även om värkarna blev starkare och starkare så var de
fortfarande inte regelbundna alls och kom ganska glest så länge jag inte var uppe och gick.
Vid femtiden började jag känna att värkarna var så starka att om jag inte åkte in nu så skulle
jag inte lyckas ta mig dit alls, så jag ringde förlossningen och sa att nu kommer jag.
Och trots att värkarna inte var regelbundna så var var det nog i sista stunden.
Klockan sex undersökte barnmorskan mig och jag var sex centimeter öppen. Sen hann jag
precis duscha lite. Nåt bad var det inte tal om som jag hade tänkt från början.
Jag hann inte ens få på mig sjukhuskläderna de la fram åt mig. Klockan 18.56 föddes Edith.
49 centimeter lång och 3125 gram, med mörka pigga ögon och med tio fingrar och tio tår.
Och så gick det till när lilla Edith kom till jorden.
